Tack och hej, veganpastej

Som ni kanske har märkt har jag slutat skriva här sedan ett bra tag. Nu blir det även officiellt. Jag är alltjämt arg och asexuell men behöver ta en paus (en paus som uppenbarligen redan pågått ett tag, men i alla fall). Det hindrar inte att jag vill uppmana andra att skriva om asexualitet! Vi kommer ingen vart som det ser ut nu. Missionen att berätta att asexualitet finns tvingas hela tiden börja om, kanske för att vi är ett litet land där väldigt få människor identifierar sig med asexualitet. Vi kommer aldrig vidare, aldrig längre än: hej vi finns, hejdå. Sedan tillåter vi folk att glömma bort oss igen. Ganska hycklande av mig att säga detta precis när jag ska sluta blogga, men jag vet att det finns många som gör det här mycket bättre. Om ni vill skriva för denna prominenta blogg bör ni nog kontakta: asexuell@gmail.com.

 

Ha det nu jättefint och var snälla mot andra och mot er själva!

Get used to it

Väldigt många asexuella är också transpersoner. Väldigt många asexuella är också autister.

Jag säger det nu, för det finns en risk att det blundas för. När asexualitet skall personifieras, så är det ofta en person som är ”som alla andra” som eftersöks. En neurotypisk cisperson. Det är klart att sådana också skall få intervjuas och berätta om sin asexualitet, men vi bör inte blunda för hur vanligt autism och trans är bland asexuella. Jag förstår att det gör ont i veckotidningreporterns ögon och öron när hen vill ha ett reportage om en helt vanlig tjej med helt vanligt liv som försöker ha en helt vanlig kärleksrelation fast utan sex, när intervjuobjektet säger att hen inte identifierar sig som tjej, eller att hen gick i aspergerklass så det är svårt att ge den vanliga ”jag försökte passa in i klassen i högstadiet/gymnasiet men alla kände massa sexuell attraktion”-berättelsen. Det blir knepigt och mer än ett begrepp måste förklaras för läsaren.

Men det är ändå på riktigt.

Dessutom kan vi vara homo, icke-monogama, osv osv. Alltså jättejobbiga och det går inte alls att skriva om oss på ett sätt som skall visa att vi är precis som alla andra, fast utan sex. (pro-tip: ”alla andra” är inte heller alltid heterosexuella, monogama, cis, neurotypiska osv. )

Förslag på lösning: Ingen skall behöva visas vara ”normal” och ”som alla andra” för att erkännas och accepteras, istället skall vi förstå att människor fungerar på många olika sätt.

Expressen II

Vi fortsätter vår djupdykning i Expressens allra mörkaste medvetandevalv. Jag har försökt plocka ut de vanligaste kontexterna för användandet av ordet asexuell. En del av artiklarna är från före 2005, alltså det år som en asexualitetsrörelse för första gången uppmärksammades i Sverige. Nästan alla de som jag valt ut är dock från senare år.

Ibland tycks inte ordet asexuell ha någon annan funktion än att beteckna frånvaron av sex, t.ex. i relation till sexuella spänningar på jobbet:

Jag har ju själv till exempel jobbat inom handikappomsorgen och sålt förbandslådor för Röda korset, arbetat på dagis och på en lokaltidning i Östergötland. Detta var i alla fall väldigt asexuella jobbmiljöer.

Jaha, se där. Jag antecknar (på riktigt alltså). Denna frånvaro är dock sällan neutral utan oftast ledsam och kräver bättring:

Det fanns inga fysiska hinder att ha sex. Men jag blev asexuell till slut. Jag kände att jag har så mycket komplex att det är ingen idé. Tack vare programmet – och en viktminskning på 15 kilo – har hon fått en ny inställning till sex.

Detta om en av deltagarna i dokusåpan Tjockholmen. Allas vår Katerina Janouch skriver till någon som slutat ha sex med sin partner:

Jag tycker att det låter som att du ska söka din frihet och lämna din relation. En relation ska inte vara asexuell och oerotisk, det låter ju som att ni är två pensionärer som lever helt utan sex.

Frånvaron av sex kan inte bara tyda på pensionärsfasoner utan också på moralism:

För Twilight är en moralkaka. Ingen får ligga. Det räcker med att rida på Edwards rygg, ända upp till tallens topp. Det gäller att kontrollera sina drifter och förmedla en asexuell utopi där moralen vinner över instinkten.

Nu kulminerar visserligen hela Twilight-eposet i att paret gifter sig, fullbordar äktenskapet och får en vampyrunge, och det lilla jag har sett är filmerna fyllda av undertryckt våld som symbol för undertryckt sexualitet. Traditionellt? Ja, men knappast asexuellt.

En vanlig sådan användning är: asexuell är den som genom samhällshierarkiernas funktion tagits ifrån sin rätt att vara sexuell. T.ex. kvinnor/funktionshindrade/äldre antas vara/ska i samhällets ögon vara asexuella! I Expressens artiklar handlar nästan samtliga exempel om homosexuella män:

Det finns en gammal teori som säger att homosexuella fortfarande endast får skildras som sexfixerade eller som asexuella maskotar. Jag är rädd att ”Raballder” faller in i den senare, tristare kategorin.

Eller:

Rosa och asexuell, frigiven för att lära den heterosexuella kvinnan att suga kuk och den heterosexuelle mannen att shoppa

När Linda Skugge resonerar kring fördelarna med en bögson syftar hon enbart på att hon vill ha en asexuell, mammabunden shoppingpartner. Det är inte tolerans.

Den vanliga grå-och-tråkig-associationen kommer också gärna in här:

Ni bröt mot en tydlig trend av brittiska heterosexuella band. Finns de normbrytande banden i dag?

– Det råder en större öppenhet nu, det är inte samma gråa och asexuella synsätt.

Missförstå mig inte; jag tycker inte att någon ska tas ifrån sin rätt att uttrycka en sexualitet. Jag önskar bara att ett annat ord än asexuell kunde användas i detta sammanhang, eftersom det blir svårare att betrakta asexuell som en positiv och aktiv identitet om ordet associeras till att vara hämmad, förtryckt och fråntagen något. Dessutom tar ordet asexuell i dessa sammanhang fokus från den faktiska normen, alltså den heterosexuella.

Vi har också den kategorin där asexuell inte står i centrum utan används för att förstärka bilden av social missanpassning. Vi har t.ex. Mr Bean:

”- Men jag vill fortsätta vara asexuell och social missanpassad ett litet tag till, säger bioaktuella Rowan Atkinson till Expressen.”

Eller Ludwig XVI i filmen Marie Antoinette:

”Inte i en enda bildruta i den två timmar långa filmen vet Ludvig XVI var han ska ta vägen. Han tillåts gå genom den som asexuell, deprimerad och låsintresserad.”

Kanske var Louis asexuell enligt dagens definitioner, men jag anser ändå att ordet här används för att förstärka kopplingen icke-sexuell – missanpassad. Vidare används asexuell vid några tillfällen som synonymt till könlöshet eller androgynitet:

Ingen före Bergmans Charlotte har någonsin vittnat om Chopins maskulina utstrålning. Hans feminina då? Inte den heller. Snarare hade han en egendomligt asexuell karisma, inte ens androgynens både-och.

En annan betydelse är den där gränsen suddas ut mellan det som är icke-sexuellt och det som är grått och tråkigt (”osexigt”), som här:

TV4-Anders Pussblad rapporterade från moderatkongressen i helgen, som om han aldrig någonsin fyllepussat partiets spinndoktor. Lyckligtvis fattade man när man såg det hundraprocentigt asexuella moderatdiscot i nyhetsinslaget, att där hånglade i vart fall han inte.
Televiseringen av det dansgolvet gjorde mer för kondomanvändningen än 72 år av RFSU-kampanjer.

Det kan också vara ett konstverk som genom denna osexighet blir platt och tråkigt:

Dock förblir han romanen igenom fullständigt asexuell och avviker därigenom från det freudianska driftsmönstret. Någon människa av kött och blod liknar han aldrig, han förblir en papperskonstruktion som även när han sliter sig loss från sitt överjag ändå alltid sprattlar i dockmakare Håkanssons marionettrådar.

Eller:

Jag har verkligen problem med det nyreligiöst asexuella dramaturgin, speciellt tydligt i gårdagens ”Blott en afton bor jag här” […]. Här skulle inte snuskas, snaskas, grävas. Det var det vanliga Alandska greppet: ett svensk vardagsrum, parkettgolv, landskapmålningar.

Det finns också en annan betydelse som överraskade mig lite, den där asexualitet beskrivs som frånvaron av kvinnlighet. Här får vi förmoda att det också handlar om en synonym till ”osexighet” och okroppslighet, då sexighet och kroppslighet oftast tillskrivs kvinnor. Kopplingen till livlöshet och tristess finns också där:

”Väldigt mycket bilreklam går ut på kromade bilar som kör fort genom asexuella ökenlandskaps­platser där kvinnor och barn inte existerar.”

Det kan även yttra sig som något slags feministiskt rop efter mer läppstift i riksdagen:

”Och här sätter Siwe fingret på en av våra mest seglivade myter: att feminismen ska vara osminkad, asexuell och fullständigt okroppslig. Att feminismen ska avskaffa den kvinnliga könsrollens hämmande bojor för att i stället sugas upp i det lika konstruerade manliga idealet.”

Fenomenet blir extra tydligt i en krönika över den senaste Alien-filmen:

 I Alien-serien hotar driftstyrda monster den manliga fantasin om en asexuell framtid. […]I framtiden är alla en ”hen”. Påståendet är alltså inte hämtat från en queer-feministisk studiecirkel, utan tvärtom från den utpräglat manliga science fiction-genrens bildvärld. […] svarar unisexmodet i science fiction-filmen mot en manlig fantasi om att helt slippa kvinnor och deras alltför kvinnliga kroppar. […]

Inte bara är de i solklar minoritet i science fictionfilmens persongalleri, de kvinnor som faktiskt finns saknar oftast såväl sexuell utstrålning som betonad reproduktiv förmåga.

 […] Shaw är visserligen både steril och könsneutralt klädd, men inte lika utpräglat asexuell som sin föregångare inledningsvis var – Shaw har en pojkvän och ligger med honom. Men liksom Ripley är hon en projektionsyta för en diskussion om teknologi, reproduktion och kroppslig integritet.

Jag orkar inte riktigt analysera allt det här. Jag antar att det är intressant att diskutera kroppslighet och modernitet. Jag antar att inget av det här är medvetet riktat mot mig som asexuell. Jag tycker bara det är synd att en relativt marginaliserad företeelse som asexualitet ska bli ett slagträ i debatten och behöva låna ut ordet som beskriver oss till Expressens journalister. Det är också intressant att jämföra hur asexualitet som läggning uppfattas med hur ordet ofta används.

Det var bara det. Over and out.

Expressen – eller Vem som är asexuell avgör Katerina Janouch

Många har säkert lagt märke till att ordet asexuell oftast inte används som ett neutralt ord för att beteckna en människas läggning. Istället fyller användaren ordet mer än gärna med sina egna associationer för att få fram en poäng. Oftast är poängen att något, ett sammanhang, en relation, ett liv inte innehåller sex. Ofta är det något negativt. Tydligen är sexualitet så normalt i alla sammanhang att det måste påpekas om en bok/genre/bransch inte går att koppla till sex. Det används även för att beskriva något som grått, trist, torrt, okreativt, stelt etc. Typ ”riksdagspolitiken/aktiemarknaden/hattförsäljningen är så asexuell”. Här ingår på något sätt båda betydelserna: sexlös och ”osexig”.  Ibland används asexuell också som synonym till androgyn eller könlös, det senare får också ofta stå som synonym till något tråkigt. Varför nu det mest nyskapande ett tvåkönat, sexuellt samhälle kan erbjuda skulle vara tråkigt.

Jag tänkte idag köra twitter style och plocka ut grejer som folk med jobb har skrivit och sedan kommentera dessa. Eftersom dagens bokstav är E har jag valt Expressens hemsida. Där finns 54 artiklar som innehåller ordet asexuell. Tre stycken handlar om asexuell förökning hos djur, det går jag inte in närmare på. I åtta av artiklarna benämns asexuell som en läggning. Endast i en av dessa är det en självdefinierad asexuell som för ordet; en mycket bra debattartikel av Sofie Wahlström som ni kan läsa här. Resten handlar mest om att Katerina Janouch talar om för någon som tror sig kanske vara asexuell att den inte är asexuell:

Det var skönt, men jag gillar det inte jättemycket. Känner ingen upphetsning. Däremot gör han ju det, verkligen. Jag gillar mer att ligga och gosa och kyssas, prata. Är jag onormal? […]Är jag asexuell? etc.

Svar: Sexualiteten föds vi med, men dess uttryck och känslor utvecklas genom hela livet. Du står precis i början av din sexuella bana, och då är det inte ett dugg konstigt att lusten haltar betänkligt. Du är inte asexuell, bara oerfaren. Många unga tjejer behöver först ”vakna” sexuellt innan de verkligen kan känna den där innerliga längtan och pirret. Faktiskt är det för många inget som kommer automatiskt utan nåt man måste öva upp och hitta inom sig själv.

Enligt denna logik, att en tjej måste ”vakna sexuellt” för att känna för sex, är det i princip omöjligt att bli erkänd som asexuell:

– Jag upplever inget intresse för att ha sex.

– Nä, men det är ju bara för att du inte har upplevt något intresse för att ha sex!

I ett annat brev, förklarar den frågande sin syn på asexualitet som något som liksom andra läggningar är inlärt. Också hon funderar över huruvida hon är normal, och får detta till svar:

Frågan är – vill du ha sex? Saken är nämligen den att sex, precis som så mycket annat, är en färdighet som både kan läras in och utvecklas väldigt mycket. Jag tror att de flesta av oss är födda med en drift till sex, för att vi ska kunna fortplanta oss, […] du skriver att man kan lära in sin asexualitet – jag undrar då om det varit ett medvetet ställningstagande hos dig att bli asexuell? Det är allmänt känt att i synnerhet kvinnor som länge lever utan sex, kan förlora lusten [är det?]. […] Jag tror att även du skulle kunna upptäcka den sexualitet som finns inom dig. […]

Inte ett ord om att det inte är dåligt eller onormalt att vara asexuell. Inte ett tips om asexuella sammanhang på internet där en kan få stöd, inget om att många asexuella har förhållanden med asexuella eller sexuella personer, och lever fullständiga och bra liv.

Nu kanske någon tänker: men tänk om de här personerna inte alls är asexuella utan verkligen kan lära sig att vara sugna på sex? Är det inte då rätt av KJ att uppmana till att inte ge upp? Är det inte bra att hon uppmanar kvinnor att bejaka sin lust, kvinnor, som alltid ska vara så himla lust-obejakande?

Det beror förstås helt på vilken utgångspunkt du har. Om du tror att alla i grunden bör vara sexuella för att må bra är det klart att ”övning”, liksom terapi eller medicinering, inte upplevs som ett disciplinerande sätt att ändra på någon. Istället blir det just bejakande, ett borttagande av alla hinder för något som bara är, hos alla. På samma sätt som en missionärs försök att omvända ett helt folk från missionärens sida inte upplevs som förtryckande eller hänsynslöst mot andra sätt att tro.  Hen tror sig ju bara hjälpa människor in på den rätta vägen. Men det går också att se det som att vi aldrig kommer att få veta vad som är sant eller om något är sant, och att det egentligen inte spelar någon roll. Om vi tror att det som spelar roll är att folk ska få göra det som känns rätt för dem själva just nu – med rätten att ändra sig – då kan försöken till ensidig påverkan åt ena hållet helt klart ses som oetiska.

På samma sätt är det med att försöka få folk att känna för sex. KJ kan acceptera att det finns några asexuella stackare som står bortom frälsning, men så länge det finns minsta hopp om sexuell väckelse så måste den chansen tas. Men om vi verkligen tycker att asexualitet och sexualitet är lika mycket värt – vilket vi borde tycka – varför är det då så förbenat viktigt att vi kan belägga en ofrånkomlig asexualitet, medan inget motsvarande krav föreligger för sexualitet, som tvärtom kan tränas upp och upptäckas?

Även om de här personerna i framtiden skulle kunna trivas med att vara sexuella så skapar den här ”du har inget val”-attityden troligtvis bara mer stress och olust. Att säga till någon att den är i början av sin sexuella bana medger inget alternativ till denna utstakade väg. Hur mycket KJ än betonar att sex ska vara kravlöst och härligt och lustfyllt och otvunget. Det blir ett kvävande, tyngande tvång på kravlöshet och härlighet och lustfylldhet och otvungenhet. Tro mig.

I en slags, i brist på bättre ord, krönika, skriver samma människa bland annat:

Därför är det så skönt att läsa Eva Sanners chokladbruna bok ”Kåt, glad och tacksam”. För hon säger emot. Hon låter sig inte dras ner i den där asexuella gröten. Hon står upp och är inte orolig för att halva Sverige ska drabbas av sexstress och ångest utan hennes budskap är: Ha mer sex! Älska varje dag! Ta på varandra!
Och jag tycker att det är så skönt med nån som vill ha mer av sexet, inte mindre, så som det verkar vara på modet i dag.

Själv tycker jag att ett sexlöst samhälle vore en katastrof. En halv miljon svenskar äter antidepressiva medel. Jag tror de lider av för lite kåthet och glädje och tacksamhet. Vi har en ångestepidemi […] den där konstiga trenden, att ingen ska pippa utan alla ska bara sova och sitta själva och glo. För så är det. Om man bara drar sig undan och vill vara i fred så tappar man sugen. Man bli inte direkt utvilad och en sexatlet av att avstå. Man blir en celibatös torrboll som isolerar sig i sin egen kropp.

 

Vilken är nu den här asexuella gröten som KJ talar om? Är det den här bloggen? Är det ett nunnekloster på den småländska landsbygden? Ordet ”gröt” antyder ju ett slags upplösande av individen till en väldig, kollektiv zombiemassa av tråkig, pillerknaprande och eventuellt farlig asexualitet. Jag har inte sett till den. Den här ”trenden att ingen ska pippa”, utan istället sitta själv och glo (för det är ju det vi asexuella gör hela dagarna, vi sitter i våra hem och stirrar in i väggen) vilken planet är det den sveper fram över? Vad finns det för källa där på att kåthet botar psykiatriska diagnoser? Och om det nu är så att lusten försvinner av detta sittande och gloende, är sex verkligen så naturligt och förutbestämt? Är ”celibatös” ens ett ord? Så många frågor men inga svar!!!

Nu ska jag sluta hacka på den här fundamentalisten och gå över till ett annat brev från en asexuell kvinna. Hon har skrivit till Expressens så kallade Manspanel, bestående av Markus Birro, Pigge Werkelin, Leif GW Persson och Robert Aschberg.

Så här skriver frågeställaren:

Jag är en kvinna på 40 år som i hela mitt vuxna liv haft ett mer periodiskt sexintresse, med tiden allt glesare. Har alltid varit en problem­faktor i förhållanden, där man måste väga sin fysiska integritet mot hur många gånger man faktiskt kan säga nej. Nu när jag kommit upp i ålder känner jag mig plötsligt less på hela saken och det är ytterst, ytterst sällan jag har lust. Kan inte längre förmå mig att ”ställa upp” heller, det går bara inte. För ett tag sen provade jag att säga till min pojkvän sedan ett par år tillbaka att jag är asexuell, för att det kändes mest rättvist och för att se hur han skulle ställa sig. Han blev naturligtvis förtvivlad. […]Bör jag göra slut, fast jag egentligen vill ha en relation med honom? Vi tycker båda att vi passar superbra ihop för övrigt. Jag har halvhjärtat sagt att han får skaffa sig en älskarinna, men det går bort tycker han.

Föga förvånande har ingen i denna expertpanel gjort någon research vad gäller asexualitet. De bara kör på sin sköna, manliga intuition som folket älskar. ”Pigge” svarar bl.a. att paret bör gå till en sexolog och få hjälp. Birro, romantikern, poeten och traditionalisten ratar förstås förslaget på en älskarinna och gör också denna psykoanalys: ” Är du helt säker på att mannen i fråga är den rätta för dig? Kanske kan det vara kroppens sätt att säga att det är fel, att det inte stämmer. Älskar du honom verkligen?” En annan variant av det gamla utpressningsargumentet ”om du inte vill ha sex med mig så betyder det att du inte älskar mig”, alltså. Tröttsamt, förutsägbart och osmakligt blir min recension av Birros råd.

Leif GW sörjer över att de båda lever halva liv, att hon gör sin partner illa och bör överväga ett liv i ensamhet. Leffe lilla, alltid så allvarsam. Aschberg verkar inte orka komma med något kreativt, utan sammanfattar mest det som brevskrivaren redan sagt, men lägger till en dyster analys av älskarinneförslaget: ”Att ställa upp på sex på grund av dåligt samvete är inte speciellt sexigt för någondera part, men det vill du ju inte heller. Du får nog övertala honom att skaffa en älskarinna och lära dig leva med risken att förlora din partner.”

Hur känner vi oss efter att ha läst manspanelens råd? Upplysta av vishet och lugnade av dessa varma manspersonligheters trygga ord? Eller som att vi vill lägga oss på golvet och gråtskratta hysteriskt över tillvarons unkenhet?

Nu ska jag avsluta detta inlägg, men det kommer en fortsättning då jag går igenom några olika sammanhang där asexualitet inte benämns som en läggning. Jag hoppas att jag inte varit alltför elak, men jag måste faktiskt få raljera över svenska kändisar på regelbunden basis för att undvika diabetes. Tjingeling!

Dagens samhälle

Jag svär på att jag aldrig i mitt liv läst ett reportage eller sett ett tv-inslag om asexualitet, som inte har haft den här vinkeln: I dagens sexualiserade samhälle vill de här personerna faktiskt inte ha sex över huvud taget. Kanske för att väcka förståelse för att det kan kännas alienerande att vara asexuell.

Ändå blir jag alltid lite irriterad över formuleringen, utan att helt förstå varför. Det kan delvis bero på att många säkert förenklar det, till att människor blir mätta på sex av att leva i det här samhället och därför går och blir asexuella istället.

Det kan också bero på att det framställs som att det största problemet med att vara asexuell är att det är mycket sexanspelningar och –skildringar i populärkulturen. Det är nämligen det folk oftast menar när de säger att vi lever i ett ”alltmer sexualiserat samhälle”. Känner någon igen den här inställningen: ”Allt handlar om sex nuförtiden. Det är bara naket på tv, sexspalter hit och dit, hjälpmedel och filmer. Alla skämt ska handla om sex. Förr var sex något fint som skedde mellan två människor som älskar varandra, nu ska det visas upp överallt”. Bakom den står en människa som på ytan kan verka kritisk till sexualisering, men som samtidigt uttrycker en åsikt som genomsyras av densamma. ”Sex är egentligen något djupt, vackert och meningsfullt – massmedia har gjort det till något ytligt, vardagligt och kommersiellt. De har tagit sexualiteten, detta vackra, mystiska, ifrån oss, och fläkt ut den i all sin förnedrande kroppslighet och desperation.” (Med fördel läst på Ranelidska).

Jag personligen tar mycket mer illa vid mig över doktrinen som säger: utan sex kan du inte uppleva kärlek, utan sex kan du inte vara lycklig, utan sex ska du inte få ha barn, utan sex kan du inte vara frisk, än över en reklam med kåta blickar. Det är inte min innersta drivkraft, min mest meningsfulla sysselsättning, som kidnappats av kapitalismen. Kapitalismen reproducerar normer som utesluter mig, ja, men den är ju knappast känd för att vara snäll och hänsynsfull mot andra heller. Den är ingen demokratisk institution som fördelar utrymmet jämnt och tillgodoser minoriteters rättigheter. Om ”sex säljer” till en överväldigande majoritet så kommer sex att användas för att sälja.

Självklart ska vi ifrågasätta normer ”i det lilla”, det är väl det jag egentligen håller på med i den här bloggen. Marknaden når de flesta utrymmen vi har vare sig vi vill det eller ej. Jag hade antagligen blivit ganska glad ifall en asexuell karaktär hade dykt upp i typ Ica-reklamen. Men ännu hellre vill jag kunna prata öppet om asexualitet med mina närmaste vänner utan att känna mig ifrågasatt.

Jag läste en gång ett citat från någon som menade att ”under 50-talet hade ingen höjt på ögonbrynen åt en person som var ointresserad av sex”.  Jag förstår inte hur någon kan ha en så slarvig syn på historien. Bara för att stadsbilden inte är tapetserad av halvtäckta rumpor så betyder det inte att sexualisering inte finns. Åtminstone sen Freuds dagar har förmågan att njuta av sex (på rätt sätt) varit en förutsättning för att bli betraktad som frisk och mogen. Ja, även och kanske framförallt för kvinnor. Frigiditet (ett ord som betyder kyla men som främst används för att patologisera kvinnors kroppar) har sedan dess setts som ett allvarligt problem som bör åtgärdas, från början med kirurgiska ingrepp, numera med att ”få lite kuk”. Långt innan dess var sex kärnan i äktenskapet vilket vi ser i begrepp som fullbordande av äktenskapet och äktenskapliga plikter.

Varför bryr jag mig om detta? Det är för att jag inte vill ses som tillhörandes en annan era, bara för att jag inte vill ha sex. Jag kommer inte dragandes med någon kristen, borgerlig sexualmoral som kan viftas bort som tossig. Jag vill inte tyst se på när sexuella blir sexuellt frigjorda medan jag själv drar mig tillbaka till en dammig viktoriansk garderob.

Idag kapitaliserar marknaden naturligtvis på ”bristande lust”. Jag tror att sex är det enda område där människor rekommenderas äta mediciner för att motverka ett ointresse. Det är knappast rätt att klandra individen för att vilja ha ett intresse som inte finns. Men det är lite intressant att ointresse, eller asexualitet, i 99,999% av fallen inte ens får vara med som ett alternativ. Många skulle antagligen må bättre av att acceptera ointresset istället för att försöka pressa in sig i mallen till varje pris. Men det är nog inget vi kan vänta på att en pr-byrå ska ta tag i.

Celibat och Faran med att inte ha sex

De flesta texter om asexualitet tar upp celibat och det faktum att det inte är samma sak som asexualitet, så det kanske är onödigt att göra det igen. Nu gör jag det i alla fall. Asexualitet och celibat är inte samma sak. Det första är en läggning, det senare ett val och sätt att leva. Du kan vara asexuell och ha sex och du kan leva i celibat men ha en längtan efter att ha sex. Celibat är något du utövar, asexuell är något du är.

Självklart är det inte en enkel gränsdragning för alla. Kanske identifierar du dig som asexuell för att du inte vill ha sex med andra snarare än att du aldrig upplever sexuella känslor. Kanske är du asexuell och sexuell i perioder. Kanske lever du utan sex under en period och inser då att det är något som inte intresserar dig.

Om vi lägger undan celibat och kollar på ordet val, så tror jag att det orsaker viss förvirring att det första en får veta om asexualitet är att det absolut inte är ett val. För ett tag sen hade en moderator på AVEN startat en tråd om att de inte vill ha fler nya trådar på temat ”Är jag asexuell?”, eller fler krav på att någon expert ska bedöma deras läggning.

Är det alltid självklart vad som är känsla, vilja, val? Att definiera sig som asexuell är alltid ett val, men är varat någon som föregår definitionen? 1% av befolkningen sägs vara asexuell enligt vetenskapen, men gäller det oavsett om alla dessa definierar sig som asexuella eller inte? Jag har tyvärr inget svar på dessa frågor. Däremot tror jag att rädslan för feldefinitioner säger något om samhällets negativa syn på att inte ha sex. Många 18-åringar har fått höra att de är för unga för att kunna definiera sig själva som asexuella och därmed placera sig i ett fack de inte kan ta sig ur. Få 13-åringa heterosexuella får höra samma sak.

Det som utmärker celibat är att du inte avstår från sex bara för att du känner för det, utan att du aktivt väljer det av en utomstående faktor. Denna faktor är nästan uteslutande religiös, även om det finns andra anledningar. Jag läste nyligen Sally Clines ”Women, Celibacy and Passion” från 1993, där hon intervjuar kvinnor med alla möjliga olika bakgrunder som väljer att inte ha sex. Jag är kluven till vad jag tycker om boken. Den visar upp en sida som sällan får synas; att ett aktivt val att inte ha sex kan vara radikalt och frigörande, och att förtryck ofta kan vara påtryckningar från omvärlden att du måste ha sex. På det sättet är den relevant för asexualitet trots att den handlar om celibat.

Samtidigt har boken en ganska tröttsam essensialistisk syn på kvinna/man-grejen och en negativ definition av asexualitet; ”att leva i celibat är inte att vara asexuell”. Samtidigt definierar hon inte asexualitet som många gör idag, och jag tror att många av de hon intervjuar hade kunnat passa in i dagens definition av asexualitet. Asexualitet likställs med livlöshet, brist på kreativitet och livsglädje. Och då är vi på något vis tillbaka vid den religiösa definitionen, den som säger att celibat är en omvandling av sexualiteten, där den genitala lusten får en ny riktning i kärleken till Gud etc. Och det är klart, om ”sexualitet” bokstavligen innefattar allt mellan himmel och jord är det inte så konstigt att folk som inte vill ha sex, vilket är grundformen för sexualitet innan den ”omvandlas”, framstår som lite skumma.  

Jag tror inte på någon omvandling av energi. Jag tror inte at allt mänskligt ryms inom sexualiteten, åtminstone om jag ska tala för mig själv. Jag tycker inte att det mest fascinerande med att dra sig undan världen för be i resten av sitt liv är att någon klarar av att inte få ligga. Jag tror inte att män som inte får gifta sig med en kvinna blir pedofiler eftersom deras sexualitet tryckts undan och därför blivit farlig, eller att män som inte kan hitta någon partner måste våldta eller gå till bordeller, för det är sån deras natur är. Sexualiteten är inte en flodvåg bakom en fördämning som hotar att brista, ett flöde som måste få fritt utlopp för att vi inte ska bli galna. Att inte ha sex är inte samma sak som att inte äta eller sova. Om du aldrig äter eller sover dör du, vare sig du är särskilt intresserad av dessa aktiviteter eller inte. Ingen människa har dött av att inte ha sex, mig veterligen. Jag hittade en ganska underhållande propagandetext för viagra för kvinnor, skriven på okonventionell svenska:

Frigiditet – ett misslyckande eller brist på adekvata reaktioner hos kvinnor under samlag. […]

 

Anorgasmi – ett allvarligt problem, bristen på orgasm i det sexuella livet för kvinnor leder till stagnation i bäckenområdet, vilket gynnar utvecklingen av både gynekologiska och olika infektionssjukdomar. Även anorgasmi orsakar vissa problem i familjen en kvinnas liv, blir enkvinna irriterad, hetlevrad, och ibland aggressiv, mer benägna att täta byten av humör. Alla dessa faktorer kan så småningom leda till utrotning av sexuell lust, vilket i sin tur hotar bevarandet av friska familjerelationer.

Naturligtvis anorgasmi – ett problem som måste åtgärdas. Behöver behandling, som kan hålla en sexolog. Ibland arbetar med en psykoterapeut sexolog.

 

Det finns också möjligheten för medicinsk behandling anorgasmi. År 1992 blev Viagra uppfanns [bla bla bla ni fattar grejen]

Detta har kanske inte så mycket att göra med celibat, men jag tror att våra reaktioner på celibat (eller för den delen att inte ha ett lyckat sexliv) säger något om hur asexualitet kan förväntas tas emot av den så kallade allmänheten. Alltså med djup misstänksamhet.

Bevis

Okej, jag kanske inte skriver varje dag. Ehem.

Med risk för att upprepa mig: det vilar en viss bevisbörda över asexuella. Först ska vi bevisa att asexualitet finns, sedan att det inte finns som ett resultat av sjukdom, sedan att jag som enskild individ är asexuell. Klarar vi detta eldprov kommer behoven att rättfärdiga – rättfärdiga att vi behöver ett ord som beskriver just oss, att vi behöver en gemenskap, ett erkännande från samhället och så vidare. Det behöver rättfärdigas eftersom asexualitet enbart ses som frånvaron av något (som om inte allt är en frånvaro av något, en motsats eller avvikelse, det som måste sopas bort för att gränserna ska förbli intakta).

Det är svårt det här med bevis. Jag vill att folk ska lära sig mer om asexualitet och vara nyfikna. Samtidigt gränsar frågorna ofta till anklagelser, ifrågasättanden och ibland kränkningar. Folk förstår inte, och de måste förstå.

Självklart är det svårt att förstå. För många sexuella är deras sexualitet en lika självklar del av dem själva som att andas. Jag kan inte förstå att de känner så, och kommer antagligen aldrig att förstå det. Men jag accepterar att det är så. Jag kanske kritiserar normen som säger att det är självklart att det alltid ska vara så för alla, men jag respekterar människors val att definiera sig själva.

Retorisk fråga: måste vi överhuvudtaget begripa varje detalj av en människa, för att kunna erkänna och respektera henom? Fördomar behövs, utan dem kan vi inte förstå vår omvärld, hörs ibland sägas. Men om vi provar att ha lite mindre fördomar och förstå lite mindre, kanske vi istället kan lära oss lite mer. Bara ett anspråkslöst förslag.

Vi kan aldrig helt förstå en annan människa på något plan – (a)sexuellt, politiskt, religiöst, smakmässigt etc. Det är smärtsamt men lite befriande, och absolut ingen orsak till psykbryt. Judith Butler skriver om kravet på att ha en för andra begriplig identitet, och om omöjligheten i att upprätthålla identitetens gränser och att helt kunna representeras inom dessa:

”And for subjects who are multiply constituted, and sometimes constituted in ways that are not quite known or knowable, this will be an ethical norm before which one can only fail. […]And as we ask to know the other, or ask that the other say, finally, who he or she is, it will be important that we do not expect an answer that will ever satisfy. And by not pursuing satisfaction, we let the other live, offering a recognition that is not based on knowledge, but on its limits.”

Det är säkerligen många vetenskapskramare som tycker att detta är helt åt helvete, nu går det ju att bevisa vad som helst; någon säger att hen är utomjording och så ska alla tro på det, eftersom alla har rätt att definiera sig själva, hur fan skulle det se ut och så vidare. Men om vi utgår ifrån att de flesta människor inte lite för skojs skull anammar ett relativt bespottat identitetsspektrum så kanske vi inte behöver hoppa på ”då skulle ju vad som helst kunna vara vad som helst”-tåget just idag. Dessutom kan bevisbördan riktas också åt andra hållet.

A – ateistanalogin

Det är inte det att jag inte har något att skriva. Snarare alldeles för mycket. Mina tankar är så tätt ihopvävda med varandra att jag inte kan separera och stycka upp dem i relativt korta blogginlägg.

Jag tänker på asexualitet varje dag om inte varje timme; på mina föreläsningar som egentligen handlar om något annat börjar jag fundera på hur olika teorier kan appliceras på asexualitet eller snarare samhällets reaktioner på den. Varje dag hamnar jag i sammanhang, texter och samtal, där uteslutningen av asexualitet som möjlighet är så fruktansvärt uppenbar för mig, och jag undrar varför ingen annan ser det. Det är lite som att ha en superkraft – eller att bara vara jävligt psykotisk. En vanlig tanke bland folk som hör talas om asexualitet är att asexuella måste ha så fruktansvärt mycket tid och energi över till diverse produktiva aktiviteter, eftersom vi inte distraheras av att t.ex. stirra på någons röv, smida planer för att få någon i säng eller oroa oss för könssjukdomar (detta är inte mina fördomar utan ungefär vad dessa personer själva brukar framföra). I stället har vi massor av tid och koncentration över till att jobba, studera och göra rationella val. Detta vill jag å det bestämdaste dementera. Min asexualitet är mycket distraherande. Dessutom finns det många andra typer av intressen som kan vara distraherande.

Nåväl! För att komma igång lite har jag nu bestämt för att i ungefär en månad framöver skriva ett inlägg varje dag om något ämne som kan relateras till asexualitet, i alfabetisk ordning. Det gör att jag tvingas skriva samt att antalet tecken hålls nere. Och att bloggen förblir aktiv!

                                  ***

Tänk er ett samhälle med ”religionsfrihet” där ateism inte finns på kartan. Ett samhälle där alla ska välja en av de stora religionerna. Gillar du ingen har du inte gjort rätt. Du kanske kan prova en annan sorts religionsutövning, till exempel med hjälp av en religionscoach som kan introducera dig till lite hippa new age-inslag eller något liknande. En icke-troende är ingen riktig vuxen som kan göra autonoma uttalanden, och måste därför tillrättavisas och med stadig hand ledas in i strömfåran.

Religionen är den ram inom vilken alla människor ryms. Där innanför kan de bråka, ifrågasätta, tänja på gränserna för vad den är. Men tron sväljer till syvende och sist alla tänkbara mänskliga existenser. Varför skulle det finnas något klaustrofobiskt över detta ontologiska faktum? Alla får ju välja precis vad de vill tro på, typ. Det är ju för helvete frihet vi snackar om!

Ateism, det är en negation, en frånvaro och därför inget som det finns anledning att prata om. Varför prata om att inte be, att inte känna guds närvaro? Hur andlig känns en sådan diskussion? Jävligt oandlig, om ni frågar mig.

Vi är alla i grunden andliga varelser. Det är tragiskt om vissa aldrig kommer få uppleva guds nåd och himmelrikets fröjder. Vi bör hjälpa dem, för deras egen skull. De är sjuka och behöver rättas till. Jag säger detta för att vara elak eller för att jag älskar religionsfrihet och vill att alla ska få chansen att vara med i den.

Vi vet inte riktigt vad ateism beror på, men vi har några forskare som jobbar på det.

Vad vill de? Varför är det viktigt för dem att folk inte tror att de är typ med i svenska kyrkan, om de nu är så likgiltiga och inte i själva verket är satanister?

Även om en liten klick kan tänkas vara riktiga ateister så är det väldigt, väldigt viktigt att ingen av de som har en inneboende potential att tro får för sig att de är ateister och därmed stänger dörren för att bli en hel och normal människa. Samhället måste in i det sista kämpa för att de ska se ljuset. Därför är det säkrast att inte prata om ateism i till exempel skolor. I den åldern håller ju kidsen på och ifrågasätter allt, detta skulle förvirra ytterligare för stackarna. De allra flesta kommer ju ändå växa upp och bli sunda kristna, ingen idé att krångla till det.

Om någon mot förmodan skulle få för sig att den är ateist så är det viktigt att den personen granskas, så att ateismen inte formerats på felaktiga grunder eller formulerats utan goda skäl. Har du verkligen aldrig bett? Går du till kyrkan ibland? Aha! Med familjen, jo jag tackar. Åklagarsidan har inga fler frågor.

Du har nog bara inte hittat rätt tro för just dig. Har du provat att meditera? Prova igen.

Du stänger nog dörren för möjligheter genom att sätta en stämpel på dig själv på det där viset. Ge det några år så hittar du nog en helig skrift att ta till ditt hjärta. Du får vänta huuur länge du vill med att hitta din tro, men ha hela tiden ett öppet sinne. Rygga inte tillbaka för möjligheten när ett Jehovas Vittnen knackar på. Du är ingen riktig ateist om din ateism bara beror på att du inte varit öppen för möjligheten, för då är du bara trångsynt.

Det finns människor som kallar sig ateister. De är lite som folk är mest. Det är förstås svårt att vara ateist i dagens samhälle. Det var det om det.  

Här har vi kämpat och kämpat för att få tro, för att få be i vilken ställning vi vill och så vidare. Och så kommer ni där. Och säger att ni är lyckliga utan religion, att det inte är nödvändigt, att det är en social norm som bör ifrågasättas. Ni tycker med andra ord att jag är meningslös!

Men hur känner du om du går in i en katedral? Hur reagerar du när du hör en predikan? Väcker det inget hos dig?

Har du provat att meditera?

Du kanske är muslim utan att veta om det?

Fine, ha ett meningslöst liv som avslutas med att du får brinna i helvetet, men sluta tro att nån bryr sig!!!!!!

 

Lite så hade det till exempel kunnat vara.  

                     

Relationers status

Jag funderar på den status som sex har när det kommer till att definiera våra relationer till andra människor. Detta märks inte minst i språket, i uttryck som ”bara vänner”. De relationer som är ”något mer”, alltså har utvecklats från ”bara vänner” till ”kärlek” har två egenskaper. De är:

1. Romantiska

2. Sexuella.

De måste vara båda två; ett romantiskt förhållande utan sex ses som ofullständigt. Om ena partnern är asexuell eller av andra anledningar inte vill ha sex så betyder det att det är fruktansvärt synd om den andra partnern. Den asexuella är känslomässigt störd och borde gå i terapi, alternativt hormonellt rubbad och borde äta piller. Eventuellt är motviljan att ha sex också ett tecken på att hen inte älskar sin partner, eller är fientligt inställd till henom på ett undermedvetet plan. Fråga vilken mainstream-sexrådgivare som helst och detta är vad de kommer att säga. Att ha sexuella förhållanden som inte är romantiska är rent principiellt acceptabelt, dock inte i längden. Förr eller senare förväntas du ”stadga dig” om du inte vill betraktas som känslomässigt störd på något sätt.

Själv är jag varken sexuell eller romantisk, vilket kanske är enklare på ett sätt – har du tackat nej till det ena kan du lika gärna tacka nej till det andra, eftersom de två betraktas som synonymer. Två störningar till priset av ett, så att säga.

Men tillbaka till relationers status. Relation, ett ord som liksom ”förhållande” i de flesta sammanhang är synonymt med sexuellt förhållande. Vill du använda det i något annat sammanhang måste du i alla fall specificera vad för typ av relation du pratar om. Du kan inte säga: ”jag måste hem och jobba lite på min relation” och lika gärna mena syrran. Varför denna status åt den sexuella, romantiska tvåsamhetsrelationen (som jag i fortsättningen för enkelhetens skull kallar den sexuella relationen)? Antagligen har det med historien att göra; arbetskraftens reproduktion, familjen som produktions- och konsumtionsenhet och som den minsta enheten för mannens överordning över kvinnan. Idag har vi släppt kravet på att alla sexuella relationer ska vara heterosexuella eller producera barn, även om normen är fortsatt stark, och statusen lever kvar. Varför kanske jag skriver om vid ett senare tillfälle. Jag tänkte kort och koncist göra en uppräkning av olika karaktäristika hos vänskaps- och sexuella relationer, och vad som associeras med dessa:

Sexuell relation Passionerad, dramatiska känslor. Omgärdat av ett rikt språk. Metaforer. Ett självklart ämnesval i böcker/filmer/låtar. Bo tillsammans under lång tid. Fysisk närhet är grunden samt ett krav.Skaffa barn med.Den mest speciella relationen. Kittlande och spännande.”Andra hälft”. Att helt gå upp i varandra = gulligt och självklart. Svartsjuka normalt.

Vänskapsrelation Opassionerad, odramatisk. Ej omgärdat av rikt och metaforiskt språk. Ej ett självklart ämnesval i böcker/filmer/låtar. Bo separat. Fysisk närhet är irrelevant. Inte skaffa barn med. En i högen av relationer. Vardaglig. En helt och hållet separat person. Att helt gå upp i varandra = osunt. Svartsjuka osunt.

Det jag hoppas slår alla är att uppräkningen inte är sann. Vänskapsrelationer kan vara odramatiska på ett underbart sätt, men de kan också vara dramatiska, fyllda av svartsjuka, uppbrott, en känsla av att relationen är unik, etc. Jag tror till viss del att språket begränsar oss. Hur många metaforer har vi inte för att vara kär i eller kåt på någon? Tiden stannar när vi rör vid varandra, och så vidare. Hur många metaforer har vi för nära vänskap? Jag kan inte komma på en enda. Kan inte tiden stanna över ett samtal som öppnar nya världar och binder människor samman?

Detsamma gäller fysisk närhet. Vissa tycker inte om fysisk närhet alls eller är likgiltiga och det är så klart lika okej och bra som något annat. Men vissa, däribland jag, älskar att vara nära mina vänner; krama och hålla om, sitta nära, röra vid varandra. Denna dimension av vänskapsrelationer är nästan helt bortskalad ur vårt medvetande. Allt som är kvar är en formell kram när en skiljs åt. Alla spar sig till den ”verkliga” intimiteten, till att få ”uttrycka sin kärlek fysiskt” med en sexpartner. Beröring som inte leder till orgasm är väl inget värt, eller?

Den sexuella kärleken har likt en wettex-trasa sugit upp alla de ord och associationer som kunde varit neutrala, och fått dem att implicera något sexuellt. Till och med själva ordet kärlek. Jag tror att den sexuella kärleken står i vägen för att människor ska kunna se och uttrycka vänskapskärlek och annan kärleks hela skala. En förlust för alla människor, men kanske främst för asexuella, eftersom det är vi som måste övertala folk att vi har meningsfulla relationer och passioner och inte är trasiga människor. Ibland kanske vi till och med måste övertyga oss själva.

Bloggen lever! + Jag förklarar mig

Det är numera bland andra moi som driver denna viktiga blogg, som ju har legat i träda alldeles för länge. Jag känner att jag tar på mig ett slags ansvar. Nog för att den så kallade allmänhetens intresse för asexualitet är, för att underdriva, ganska begränsat. När jag för ett tag sen googlade asexuell var de föreslagna sökorden ”asexuell reproduktion” samt ”asexuell svamp”. Sen dess har det faktiskt poppat upp en del asexualitetsrelaterade bloggar, men den här är fortfarande bland det första icke svamprelaterade som kommer upp vid googling. Jag måste därför tänka på det här med första intryck, att det tydligen är viktigt och så vidare.

Jag vill inte framstå som någon slags jobbig asexuell som klagar på sexnormer och bara gnäller på andra för att de inte för min kamp, utan att själv komma med några konstruktiva eller dekonstruktiva teorier. Jag känner även att jag bör vara riktigt överentusiastiskt sexpositiv i varannan mening. Folk får ju inte tro att jag är någon slags moralist som bara är sur över att jag blev kallad tönt en gång i högstadiet, eller något liknande. Eller reagera så här: ”aww, vad fint att alla får vara som de vill. Nu kan vi riktiga vuxna fortsätta med det viktiga; den genitala frigörelsen”.

Jag vill inte att det ska framstå som att asexuella tycker att vi är offer, och lämna öppet mål för alla som undrar vad vi klagar på, när [valfri grupp] möter en massa förtryck som asexuella inte kan föreställa sig. Eller som att vi är en till tradig, osexig ”minoritet” som ska hålla på och kräva ”rättigheter” hit och dit så att begreppen tillslut urvattnas och vi glömmer det verkligt viktiga (sex?). Det får inte bli trivialt, men inte heller för argt och känslosamt.

Allt detta kommer folk antagligen att tänka, vad jag än gör. Det är detta som gör att jag drar mig så för att skriva eller prata om asexualitet. Jag har försökt, med människor som upplever sig som väldigt normkritiska och öppensinniga, men har mest mötts av en klapp på huvudet. Så jag slutade med det och började blogga, uppenbarligen.

Jag påstår inte att asexuella är de enda som kränks, patologiseras, förlöjligas och utesluts. Jag påstår inte att asexuella har det värre än någon annan. Jag är övertygad om att de svårigheter en som asexuell möter inte är isolerade från de svårigheter många andra möter. Även om så var fallet skulle det vara rätt att asexuella tar plats. Jag stjäl inte utrymme från någon annans utrymmeskvot – det finns faktiskt ingen sådan kvot. Den är bara något påhitt.

Jag skriver om asexualitet för att 1. Jag är asexuell, och 2. För att det fortfarande ses som för irrelevant för att så värst många andra ska orka göra det. Kanske tycker de att det är tråkigt och osexigt eller att det komplicerar budskapet om den sexuella frigörelsen för mycket, jag vet inte.

Nu blev det lite gnäll i alla fall. Egentligen hade jag velat börja med att bevisa att jag är sådär skön och harmonisk ”trots att” jag kallar mig asexuell och inte har sex. Inte för harmonisk förstås, som att min själ helt saknar passion och svärta, men ni fattar. Det får bli en annan gång, och jag ber lagom ödmjukt om ursäkt för detta halvjobbiga inlägg. Kram på er!