Posts Tagged ‘Sexfundamentalism’

Expressen – eller Vem som är asexuell avgör Katerina Janouch

december 14, 2012

Många har säkert lagt märke till att ordet asexuell oftast inte används som ett neutralt ord för att beteckna en människas läggning. Istället fyller användaren ordet mer än gärna med sina egna associationer för att få fram en poäng. Oftast är poängen att något, ett sammanhang, en relation, ett liv inte innehåller sex. Ofta är det något negativt. Tydligen är sexualitet så normalt i alla sammanhang att det måste påpekas om en bok/genre/bransch inte går att koppla till sex. Det används även för att beskriva något som grått, trist, torrt, okreativt, stelt etc. Typ ”riksdagspolitiken/aktiemarknaden/hattförsäljningen är så asexuell”. Här ingår på något sätt båda betydelserna: sexlös och ”osexig”.  Ibland används asexuell också som synonym till androgyn eller könlös, det senare får också ofta stå som synonym till något tråkigt. Varför nu det mest nyskapande ett tvåkönat, sexuellt samhälle kan erbjuda skulle vara tråkigt.

Jag tänkte idag köra twitter style och plocka ut grejer som folk med jobb har skrivit och sedan kommentera dessa. Eftersom dagens bokstav är E har jag valt Expressens hemsida. Där finns 54 artiklar som innehåller ordet asexuell. Tre stycken handlar om asexuell förökning hos djur, det går jag inte in närmare på. I åtta av artiklarna benämns asexuell som en läggning. Endast i en av dessa är det en självdefinierad asexuell som för ordet; en mycket bra debattartikel av Sofie Wahlström som ni kan läsa här. Resten handlar mest om att Katerina Janouch talar om för någon som tror sig kanske vara asexuell att den inte är asexuell:

Det var skönt, men jag gillar det inte jättemycket. Känner ingen upphetsning. Däremot gör han ju det, verkligen. Jag gillar mer att ligga och gosa och kyssas, prata. Är jag onormal? […]Är jag asexuell? etc.

Svar: Sexualiteten föds vi med, men dess uttryck och känslor utvecklas genom hela livet. Du står precis i början av din sexuella bana, och då är det inte ett dugg konstigt att lusten haltar betänkligt. Du är inte asexuell, bara oerfaren. Många unga tjejer behöver först ”vakna” sexuellt innan de verkligen kan känna den där innerliga längtan och pirret. Faktiskt är det för många inget som kommer automatiskt utan nåt man måste öva upp och hitta inom sig själv.

Enligt denna logik, att en tjej måste ”vakna sexuellt” för att känna för sex, är det i princip omöjligt att bli erkänd som asexuell:

– Jag upplever inget intresse för att ha sex.

– Nä, men det är ju bara för att du inte har upplevt något intresse för att ha sex!

I ett annat brev, förklarar den frågande sin syn på asexualitet som något som liksom andra läggningar är inlärt. Också hon funderar över huruvida hon är normal, och får detta till svar:

Frågan är – vill du ha sex? Saken är nämligen den att sex, precis som så mycket annat, är en färdighet som både kan läras in och utvecklas väldigt mycket. Jag tror att de flesta av oss är födda med en drift till sex, för att vi ska kunna fortplanta oss, […] du skriver att man kan lära in sin asexualitet – jag undrar då om det varit ett medvetet ställningstagande hos dig att bli asexuell? Det är allmänt känt att i synnerhet kvinnor som länge lever utan sex, kan förlora lusten [är det?]. […] Jag tror att även du skulle kunna upptäcka den sexualitet som finns inom dig. […]

Inte ett ord om att det inte är dåligt eller onormalt att vara asexuell. Inte ett tips om asexuella sammanhang på internet där en kan få stöd, inget om att många asexuella har förhållanden med asexuella eller sexuella personer, och lever fullständiga och bra liv.

Nu kanske någon tänker: men tänk om de här personerna inte alls är asexuella utan verkligen kan lära sig att vara sugna på sex? Är det inte då rätt av KJ att uppmana till att inte ge upp? Är det inte bra att hon uppmanar kvinnor att bejaka sin lust, kvinnor, som alltid ska vara så himla lust-obejakande?

Det beror förstås helt på vilken utgångspunkt du har. Om du tror att alla i grunden bör vara sexuella för att må bra är det klart att ”övning”, liksom terapi eller medicinering, inte upplevs som ett disciplinerande sätt att ändra på någon. Istället blir det just bejakande, ett borttagande av alla hinder för något som bara är, hos alla. På samma sätt som en missionärs försök att omvända ett helt folk från missionärens sida inte upplevs som förtryckande eller hänsynslöst mot andra sätt att tro.  Hen tror sig ju bara hjälpa människor in på den rätta vägen. Men det går också att se det som att vi aldrig kommer att få veta vad som är sant eller om något är sant, och att det egentligen inte spelar någon roll. Om vi tror att det som spelar roll är att folk ska få göra det som känns rätt för dem själva just nu – med rätten att ändra sig – då kan försöken till ensidig påverkan åt ena hållet helt klart ses som oetiska.

På samma sätt är det med att försöka få folk att känna för sex. KJ kan acceptera att det finns några asexuella stackare som står bortom frälsning, men så länge det finns minsta hopp om sexuell väckelse så måste den chansen tas. Men om vi verkligen tycker att asexualitet och sexualitet är lika mycket värt – vilket vi borde tycka – varför är det då så förbenat viktigt att vi kan belägga en ofrånkomlig asexualitet, medan inget motsvarande krav föreligger för sexualitet, som tvärtom kan tränas upp och upptäckas?

Även om de här personerna i framtiden skulle kunna trivas med att vara sexuella så skapar den här ”du har inget val”-attityden troligtvis bara mer stress och olust. Att säga till någon att den är i början av sin sexuella bana medger inget alternativ till denna utstakade väg. Hur mycket KJ än betonar att sex ska vara kravlöst och härligt och lustfyllt och otvunget. Det blir ett kvävande, tyngande tvång på kravlöshet och härlighet och lustfylldhet och otvungenhet. Tro mig.

I en slags, i brist på bättre ord, krönika, skriver samma människa bland annat:

Därför är det så skönt att läsa Eva Sanners chokladbruna bok ”Kåt, glad och tacksam”. För hon säger emot. Hon låter sig inte dras ner i den där asexuella gröten. Hon står upp och är inte orolig för att halva Sverige ska drabbas av sexstress och ångest utan hennes budskap är: Ha mer sex! Älska varje dag! Ta på varandra!
Och jag tycker att det är så skönt med nån som vill ha mer av sexet, inte mindre, så som det verkar vara på modet i dag.

Själv tycker jag att ett sexlöst samhälle vore en katastrof. En halv miljon svenskar äter antidepressiva medel. Jag tror de lider av för lite kåthet och glädje och tacksamhet. Vi har en ångestepidemi […] den där konstiga trenden, att ingen ska pippa utan alla ska bara sova och sitta själva och glo. För så är det. Om man bara drar sig undan och vill vara i fred så tappar man sugen. Man bli inte direkt utvilad och en sexatlet av att avstå. Man blir en celibatös torrboll som isolerar sig i sin egen kropp.

 

Vilken är nu den här asexuella gröten som KJ talar om? Är det den här bloggen? Är det ett nunnekloster på den småländska landsbygden? Ordet ”gröt” antyder ju ett slags upplösande av individen till en väldig, kollektiv zombiemassa av tråkig, pillerknaprande och eventuellt farlig asexualitet. Jag har inte sett till den. Den här ”trenden att ingen ska pippa”, utan istället sitta själv och glo (för det är ju det vi asexuella gör hela dagarna, vi sitter i våra hem och stirrar in i väggen) vilken planet är det den sveper fram över? Vad finns det för källa där på att kåthet botar psykiatriska diagnoser? Och om det nu är så att lusten försvinner av detta sittande och gloende, är sex verkligen så naturligt och förutbestämt? Är ”celibatös” ens ett ord? Så många frågor men inga svar!!!

Nu ska jag sluta hacka på den här fundamentalisten och gå över till ett annat brev från en asexuell kvinna. Hon har skrivit till Expressens så kallade Manspanel, bestående av Markus Birro, Pigge Werkelin, Leif GW Persson och Robert Aschberg.

Så här skriver frågeställaren:

Jag är en kvinna på 40 år som i hela mitt vuxna liv haft ett mer periodiskt sexintresse, med tiden allt glesare. Har alltid varit en problem­faktor i förhållanden, där man måste väga sin fysiska integritet mot hur många gånger man faktiskt kan säga nej. Nu när jag kommit upp i ålder känner jag mig plötsligt less på hela saken och det är ytterst, ytterst sällan jag har lust. Kan inte längre förmå mig att ”ställa upp” heller, det går bara inte. För ett tag sen provade jag att säga till min pojkvän sedan ett par år tillbaka att jag är asexuell, för att det kändes mest rättvist och för att se hur han skulle ställa sig. Han blev naturligtvis förtvivlad. […]Bör jag göra slut, fast jag egentligen vill ha en relation med honom? Vi tycker båda att vi passar superbra ihop för övrigt. Jag har halvhjärtat sagt att han får skaffa sig en älskarinna, men det går bort tycker han.

Föga förvånande har ingen i denna expertpanel gjort någon research vad gäller asexualitet. De bara kör på sin sköna, manliga intuition som folket älskar. ”Pigge” svarar bl.a. att paret bör gå till en sexolog och få hjälp. Birro, romantikern, poeten och traditionalisten ratar förstås förslaget på en älskarinna och gör också denna psykoanalys: ” Är du helt säker på att mannen i fråga är den rätta för dig? Kanske kan det vara kroppens sätt att säga att det är fel, att det inte stämmer. Älskar du honom verkligen?” En annan variant av det gamla utpressningsargumentet ”om du inte vill ha sex med mig så betyder det att du inte älskar mig”, alltså. Tröttsamt, förutsägbart och osmakligt blir min recension av Birros råd.

Leif GW sörjer över att de båda lever halva liv, att hon gör sin partner illa och bör överväga ett liv i ensamhet. Leffe lilla, alltid så allvarsam. Aschberg verkar inte orka komma med något kreativt, utan sammanfattar mest det som brevskrivaren redan sagt, men lägger till en dyster analys av älskarinneförslaget: ”Att ställa upp på sex på grund av dåligt samvete är inte speciellt sexigt för någondera part, men det vill du ju inte heller. Du får nog övertala honom att skaffa en älskarinna och lära dig leva med risken att förlora din partner.”

Hur känner vi oss efter att ha läst manspanelens råd? Upplysta av vishet och lugnade av dessa varma manspersonligheters trygga ord? Eller som att vi vill lägga oss på golvet och gråtskratta hysteriskt över tillvarons unkenhet?

Nu ska jag avsluta detta inlägg, men det kommer en fortsättning då jag går igenom några olika sammanhang där asexualitet inte benämns som en läggning. Jag hoppas att jag inte varit alltför elak, men jag måste faktiskt få raljera över svenska kändisar på regelbunden basis för att undvika diabetes. Tjingeling!